Är det möjligt att jag är den enda som inte är vidare imponerad av den pågående 3D-boomen?
Hysterin föddes i med Avatar, en film som James Cameron skräddarsydde denna teknik för. Effekterna passade filmen och dess bilder därför otroligt bra. I efterdyningarna av den enorma framgång Avatar blev, och det stora intresse för teknologin som filmen generade, red sedan många på den enorma våg Avatar framkallade. Numera får man dra på sig brillorna i varannan film man ser på bio.
Många av de filmer som ridit vågen är inte ens filmade i realD 3D, utan filmade i 2D och sedan konverterade till 3D i post-production, vilket ger en betydligt sämre kvalitet.
Jag blir inte ett dugg imponerad. "Ooh,look its coming right at me..." Det må förstärka den tekniska biten, men förtar i min värld den emotionella biten från en filmupplevelse. När man sitter i biofåtöljen och tänker på hur scenen ser ut i 3D, blir man inte lika indragen i handlingen och karaktärerna. Jag vill bli indragen, insvept i den film jag ser, det har jag sällan blivit i en 3D film.Jag är inte helt emot 3D. De som känner mig vet att jag kan vara en effekt-junkie. Jag kan ta 3D, gilla det och tycka det är otroligt snyggt i några enstaka filmer. Men det är som med finkaviar, det kan vara gott någon gång ibland och komplettera en lyxig måltid. Men det kostar och inte fan vill jag ha det till varje måltid jag äter. I vissa rätter passar kaviar inte ens in, inte ett dugg. Försöka snoffsa till en hederlig tallrik köttbullar och makaroner med kaviar? Nej det går inte. Precis så känner jag med 3D. Det kostar alltid extra på biobiljetten, och passar inte alltid det man ser. Studios har i många fall klivit in i sista minuten och bestämt att detta ska vara i 3D. Ofta i ett desperat försök att lyfta och få en medioker film att verka mer lockande, dra mer publik och mer pengar.
Ska en film vara i 3D ska det finnas ett syfte. Utan syfte fyller 3D effekterna inte sin funktion. I Avatar lyfte 3D effekterna fram djupet och skönheten i den utomjordiska världen. Det ska kännas som man faktiskt är där, vilket den lyckas med. Eller i Upp, där den svindlande känslan förstärks enormt av tekniken, därmed hela filmupplevelsen.
Min husgud Tim Burton gjorde magplask med Alice i underlandet, som också utspelar sig i en annan värld. Han är ett exempel på någon som blev tvingad av sina producenter att i efterhand konvertera filmen till 3D så den kunde säljas som en "3D experience". Här känns denna effekt pålagd, platt och meningslös. Clash of the titans ska vi inte ens prata om. Det är välkänt att skaparna sköt upp premiären enbart för att fixa 3D i efterhand. Beslutet gynnar inte filmen alls, utan effekterna drar ner denna redan dåliga film ner i total misär.
Här handlar det igen om att man bör ha haft det i åtanke redan i planeringsstadiet. Att scener, kameravinklar, karaktärer ska utvecklas i samband med tekniken. Likt när man skriver ett manus, VARFÖR reagerar denna karaktären såhär, VARFÖR finns denna scenen med, hur för just denna scenen historien vidare? Likadant borde planeras med 3D. VARFÖR gör vi detta i 3D, hur ger denna tekniken storyn bäring?Har man inget bra svar på det döljer många filmskapare detta genom att peta in en handfull fullständigt poänglösa scener där effekten står i fokus, inte handling eller karaktär, endast för att ge effekten ett litet syfte. Billiga publikfrierier där föremål eller dylikt "kastas" mot rutan/publiken. Cheap wow-thrills.
Nej, låt köttbullar och makaroner vara just köttbullar och makaroner. Publiken kommer ändå att lämna salongen mätt och belåten, och komma tillbaka för mer.
